Jag har tidigare berättat om mina mål med JohannaNs produktion, läs mer arbetet och målen i inläggen ”Om att växa och nå sina mål, del 3″ och ”Om att växa och nå sina mål, del 2″. Och vi är just nu i arbetet med att undersöka alternativen för den mässing vi använder. Tyvärr är det krångligare än vad jag först trott. Tillsammans med Boy, som är den som sköter allt praktiskt kring produktionen, har vi undersökt ursprunget kring den mässing vi idag använder samt vilka alternativen skulle vara. Flera möten via Skype och funderingar så är processen igång, men som ofta annars är just bristen på transparens och tillgång till fakta problemet. Att spåra var vår mässing kommer ifrån är lättare sagt än gjort. Idag köper Boy upp ark av mässing på en marknad i Bangkok. Mässingen vi idag använder är nytillverkad, och enligt försäljaren vet man bara att det är på import. Vilket är helt galet då Thailand är ett land som just har stora fyndigheter av just zink och koppar som man gör mässing av. Det känns alltså inte helt ok, och alternativet som finns är alltså återvunnen mässing som enligt uppgift är gjord i Thailand. Allt väl, och här känns valet enkelt. Självklart ska vi byta till återvunnen mässing. MEN!
Det finns fler aspekter i det här: en praktisk och en estetisk. Och tyvärr väger de väldigt tungt. Den återvunna mässingen går endast att köpa i stora kvantiteter (vi pratar ton), mycket större än vad vi arbetar med i dag. Mässingsarken har inte samma tjocklek som vi använder idag plus att den är mer svårarbetad. Dessutom måste man också tillsätta nytt material i det återvunna för att få allt binda ihop, dvs den återvunna mässingen består inte till 100% av återvunnet material. Och så till det som tyvärr är det viktigaste: det återvunna materialet har en annan struktur och annat utseende, det går helt enkelt inte att skapa smycken som ser ut som de vi gör idag. Och det om något känns väldigt trist. För min starka tro är att vi först och främst måste göra smycken som är vackra. Sedan är produktionen självklart viktig. Men INGEN kommer någonsin att bära något fult bara för att det är schysst gjort. Jag gör det inte, och knappast du heller. (Om det har jag skrivit tidigare: ”Svensk hållbarhet håller inte” och ”Svensk hållbarhet håller inte, del 2″)
Så som ni förstår har vi en rejäl utmaning framför oss här: kan det fungera praktiskt och utseendemässigt att jobba med det återvunna materialet? Eller kommer vi då att göra för mycket avkall på vår design? Nästa steg är att vi ska göra några smyckesprover av den återvunna mässingen, allt för att se om det kanske kan fungera ändå? Processen är i alla fall igång, och tips, diskussioner och funderingar mottages som vanligt tacksamt!
